Berättelsen tar upp mycket av det  där vardagliga, det gråa i samvaron som så många känner till, och får en att känna för karaktärerna.

 

De är på många vis lika varandra - de är envisa, nästan manipulativa och har egentligen inga andra i sitt liv. Likheterna i kombination med insikten att de behöver varandra leder till stor frustration.

 

Varken Ester eller Sara är en så värst sympatisk person, vilket på något vis känns väldigt skönt. Kvinnliga karaktärer har en tendens att kunna bli skrivna på ett vis så de målas up till ouppnåeliga standarder, demoniseras, eller en vinnande kombination av båda alternativen. Här målar dock Linn Bursell ett realistiskt porträtt av två vanliga människor med sina styrkor och svagheter, samt en inblick i hur de blev som de är och gör som de gör.

 

I stort är det en väldigt fin och känslomässig roman om två ensamma människor som finner tröst i varandra.